Tvätta på lunchen? Ta ett möte i mjukisbyxor? Slippa tänka på den ensamma hunden hemma? När pandemin slog till vändes många människors arbetsplatser upp- och ned och kontorsjobb försvann för de allra flesta inom tjänstemannasektorn. Helt plötsligt blev matbordet ett skrivbord, tv:n nya lunchkollegor, pendling ett minne blott och ”vobba” ett populärt ord i svenskarnas vokabulär.

Hemmakontoret grundas

Arbetsgivare som aldrig övervägt möjligheten att deras anställda skulle kunna arbeta hemifrån tvingades ställa om och teknikvägrande personer fick vänja sig vid digitala möten. Det råder ingen tvekan om att hemmakontoret är en vattendelare och att det var med skräckblandad förtjusning vi så här i efterhand såg möjligheterna med hemmakontoret växa som aldrig förr. Det var nästan pirrigt att se sambon dricka kaffe i rummet intill, dra på mjukisbyxorna som ingen såg, slå sig ner i soffan med datorn, gosa med hunden mellan möten och spela lunchpadel i en av alla sprillans nya padelhallar. Det var som en ny förälskelse där möjligheterna radades upp och vardagspusslet hade fått en lösning.

Veckor blev till månader och ensamheten blev ett faktum. Människor började reflektera över hur deras hem såg ut och bygg- och inredningsföretagen hade uppdrag som aldrig tog slut. Känslan av att soffan inte längre förknippades med avslappnat tv-tittande utan till hemmets andra arbetsstation började kännas sisådär och pirret av att dela kontor med sambon hade lagt sig för längesedan.

Hybridarbetsplatsen tar över

När restriktionerna släppte och vi successivt fick återvända till kontoren var det som att en euforisk känsla spreds i kroppen. Längtan efter att umgås med kollegor, få tillbaka rutiner, klä sig i något annat än mjukisbyxor och att arrangera fysiska möten var otroligt härligt. Det bästa av två världar stod framför mig. Möjligheten att jobba hemma när jag behövde fokus och lugn (och helt ärligt, inte orkade sätta mig på en buss en regnig novemberdag). Men att också få åka in till kontoret och umgås med alla kollegor, sitta i en ordentlig kontorsstol, använda en stor skärm i möten och att lyssna på en verklig persons helgplaner på lunchen, i stället för att se en galen Tiger King misshandla djur var befriande.

Hybridarbetsplatsen blev ett riktigt buzzword inom rekryteringsbranschen och helt plötsligt innehöll kandidaternas kravlista en punkt mer– är det en flexibel arbetsplats? Enligt en undersökning av Linkedin visar det att 87% av arbetstagare vill fortsätta ha en helt remote eller hybrid arbetsplats. Och det amerikanska företaget Porch gjorde en undersökning som visar att medarbetare är lika effektiva hemma som på kontoret och dessutom har SPV utfört mätningar där statistik visar att långtidssjukskrivna inom statligt anställda minskade med nästan 40% under 2020 jämfört med 2019. Så, om pandemin kom med någonting gott, så måste det väl ändå vara den hybrida arbetsplatsen?

Är den hybrida arbetsplatsen på väg att dö ut?

När vi nu befinner oss i starten av 2023 ser vi en trend av att flera stora företag i Sverige backar och börjar att sätta gränser för hur hybrid arbetsplatsen egentligen får vara. Många arbetsgivare ställer krav på att de anställda ska infinna sig på arbetsplatsen under specifika dagar, procent i veckan eller helt och hållet tillbaka på kontoret. Så frågan är: blev 87% av arbetstagarna snuvade på konfekten? Var drömmen om att flytta ut på landet och jobba hemifrån på ett coolt storstadsföretag just en dröm? Var livet för hundägare bara för de som jobbar skift eller har en hundägare till chef? Och skulle det där vardagspusslet återigen skapa stress?

Varför drar arbetsgivare tillbaka möjligheten till en hybrid arbetsplats? Grundas det i misstro, kontrollbehov, fakta, eller för att sammanhållningen blivit sämre? Försvann företagskulturen? Det finns många frågor att besvara inom området. Och inom rekryteringsbranschen följer jag utvecklingen av den hybrida arbetsplatsen med spänning.